Om vad den inre kritiken försöker förhindra – och varför den kan bli så dominerande.
Ibland låter självkritiken som en hård röst. Ibland som en låg, saklig kommentar: “Det där var inte så bra.”
Oavsett ton finns ofta samma känsla under: att den försöker hålla dig på rätt sida om något. Som om det finns en risk – och självkritiken står i dörren för att se till att du inte går fel.
Den här texten handlar om självkritik ur ett fördjupande perspektiv: inte bara att den finns, utan vad den ofta gör. Och framför allt: varför den så lätt blir ett skydd som samtidigt gör ont.
Skriven av Leg. psykolog Moses Sirviö, privat mottagning på Södermalm i Stockholm (samtal även online).
– Självkritik fungerar ofta som ett inre skydd mot skam, avvisande eller känslomässig exponering.
– Den gör relationell risk till en inre uppgift: “bli bättre, var mindre, skärp dig”.
– Förändring börjar ofta när man kan se kritikens funktion, utan att behöva hålla med om dess dom.
Med självkritik som skydd menar jag att den inre kritiken ofta uppstår för att minska en upplevd risk: att bli avslöjad, bortvald, missförstådd, till besvär – eller att tappa kontroll. Den vill hålla dig inom ramar som känns säkra.
Det betyder inte att självkritiken är “snäll”. Men det kan betyda att den inte bara är destruktiv. Den har ofta en logik: “Om jag pressar dig, slipper vi något värre.”
Självkritik aktiveras ofta i situationer där något står på spel, även om det ser vardagligt ut:
– efter ett samtal: “Varför sa jag så?”
– inför att ta plats: “Du har inte rätt att…”
– när du gjort ett misstag: “Du borde veta bättre.”
– när du behöver något: “Belasta inte.”
– när du vill vila: “Du har inte gjort dig förtjänt av det.”
– när du känner en stark känsla: “Skärp dig.”
Det gemensamma är sällan prestationen i sig. Det gemensamma är ofta exponeringen.
Självkritik kan ha många “mål”. Men tre teman återkommer ofta.
När självkritiken är stark finns ofta en underliggande oro: “Om någon såg mig som jag är, skulle det inte hålla.”
Då blir kritiken som en intern korrigerare: den försöker göra dig “rätt” innan någon annan hinner se något bristfälligt.
Kritiken kan säga:
– “Du är inte tillräcklig.”
– “Du borde ha förstått.”
– “Du borde inte känna så.”
Skyddet den försöker ge: undvika att bli avslöjad.
Kostnaden: att du börjar leva med en ständig känsla av att behöva vara på din vakt.
Om du vill läsa mer om skam som känsla (och varför den så lätt gör att man vill krympa) kan du börja i Vad är skam?.
För många blir självkritiken extra aktiv när man vill luta sig mot någon, be om stöd, eller visa osäkerhet. Som om behov i sig är farliga.
Kritiken kan säga:
– “Du klarar dig.”
– “Var inte så känslig.”
– “Du får inte bli beroende.”
Skyddet den försöker ge: slippa riskera besvikelse, avvisande eller att känna sig liten.
Kostnaden: att du får svårare att ta emot omsorg även när den faktiskt finns.
När irritation, besvikelse eller nej-känslor kommer upp kan självkritiken kliva in för att trycka ned dem. Inte alltid för att känslorna är “fel” – utan för att det kan kännas riskfyllt att de märks.
Kritiken kan säga:
– “Du överreagerar.”
– “Det är onödigt att ta upp.”
– “Du förstör stämningen.”
Skyddet den försöker ge: slippa konflikt, slippa skuld, slippa avstånd.
Kostnaden: att du blir mer anpassad än du vill – och ofta betalar med en inre irritation eller tomhet.
Ett av självkritikens mest typiska drag är att den tar något relationellt och gör det till en intern arbetsuppgift.
I stället för att det handlar om:
– “Jag blev osäker nu.”
– “Jag behövde något.”
– “Jag blev sårad.”
…så blir det:
– “Jag måste skärpa mig.”
– “Jag borde vara bättre.”
– “Jag måste lösa det här.”
Det kan ge en kort känsla av kontroll. Men priset är att du förlorar kontakten med vad som faktiskt händer i dig – och mellan dig och andra. Ibland kan det också handla om att en vilja möter ett inre förbud – det beskrivs i modellen Dubbelkommandot.
Självkritik kan kännas som den håller dig uppe, men samtidigt skapa ett liv där du sällan landar.
Tecken på att skyddet har blivit en fälla kan vara:
– du känner dig sällan “klar” eller nöjd, även när saker går bra
– du mäter dig själv hårdare än du skulle mäta någon annan
– du kan inte vila utan att känna skuld eller stress
– du blir snabbt skamkänslig i relationer
– du vågar mindre, eftersom allt känns som ett prov
Då fungerar självkritiken inte längre som vägledning, utan som ett system som ständigt flyttar ribban, det här fångas också i modellen Klarhetsfällan. Om du känner igen att ribban flyttar sig och att vila känns villkorad kan När du aldrig känner dig klar vara en bra fördjupning.
Om du bara försöker “bli av med” självkritiken blir det ofta en ny prestation: “Jag borde inte vara så självkritisk.”
Det blir samma röst, med en ny formulering.
Ett mjukare sätt kan vara att ställa tre frågor – inte för att analysera sönder, utan för att få syn på funktionen:
– När dök kritiken upp? (vilket ögonblick, vilken situation?)
– Vad var den rädd att skulle hända om den inte sa så?
– Vad försökte den få dig att göra eller undvika?
Ofta blir kritiken begripligare när man ser vad den försöker skydda mot. Du behöver inte hålla med om den – men du kan börja förstå den.
Här är några små skiften som kan skapa mer utrymme utan att du behöver “tänka positivt”.
I stället för: “Jag är hopplös.”
Testa: “Jag fick det svårt där.”
Det är inte att ursäkta. Det är att göra plats för nyanser.
I stället för: “Varför är jag så här?”
Testa: “Vad var det som blev hotfullt i den här situationen?”
Det flyttar fokus från fel på dig → till vad som hände.
I stället för att gå runt i kritikens spår, prova att sätta en enkel etikett på det som finns bakom:
– “Jag blev ledsen.”
– “Jag blev rädd.”
– “Jag blev besviken.”
– “Jag blev arg.”
Inte för att göra något av känslan direkt, utan för att den ska få finnas som information.
Självkritik är ofta privat, men den påverkar relationer.
När du pressar dig själv blir du ofta:
– mer kontrollerad
– mer försiktig
– mer upptagen av att göra rätt
– mindre spontan
Det kan göra att andra får mindre information om dig: vad du vill, vad du känner, vad som blev svårt. Och när du blir mindre synlig kan du också känna dig mer ensam – vilket i sin tur kan mata självkritiken.
Det här är en av självkritikens sorgliga paradoxer: den vill skydda relationen, men kan göra relationen tunnare.
Självkritik kan vara en inre röst som låter hård. Men ofta är den också en signal om att något känns riskfyllt: att du är nära skam, nära behov, nära en gräns.
Målet är sällan att aldrig höra självkritik igen. Målet är att den inte ska ha monopol på sanningen.
Och ibland börjar det med något enkelt: att du kan säga till dig själv, utan dramatik:
“Okej. Nu försöker min kritik skydda mig från något.”
Det kan vara början på mer frihet.
Är självkritik samma sak som självreflektion?
Nej. Självreflektion hjälper dig ofta att förstå och justera. Självkritik blir ofta global, hård och skambunden – och gör dig mindre fri.
Varför känns självkritiken så sann?
För att den ofta aktiveras tillsammans med starka känslor och kroppsliga reaktioner. Då känns den mer som fakta än som ett perspektiv.
Kan självkritik ibland hjälpa?
Ibland kan den vara ett sätt att skärpa fokus eller ta ansvar. Men när den blir dominerande tenderar den att skapa mer press än riktning.
Varför blir jag extra självkritisk när jag behöver något?
För att behov kan kännas som exponering och risk. Kritiken försöker ofta göra dig “självständig” för att slippa den risken.
När är det klokt att ta hjälp?
När självkritiken styr din vardag, relationer eller återhämtning – och när du märker att du fastnar även när du försöker göra annorlunda.
I temat Självkritik, krav och skam: [Självkritik, krav och skam]
Vidare läsning: [Vad är självkritik?] · [Vad är skam?] · [Klarhetsfällan]
Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.