om tvekan, stillestånd och varför brist på snabb effekt inte betyder att inget händer
Skriven av Leg. psykolog Moses Sirviö, privat mottagning på Södermalm i Stockholm (samtal även online).
Många som går i psykoterapi kommer förr eller senare till en punkt där en tvivel uppstår. Det kan kännas som att samtalen inte leder någonstans, att samma saker återkommer, eller att förändringen uteblir trots tid och ansträngning.
Den här texten handlar om när psykoterapi inte känns som det hjälper. Inte för att övertyga om att man ska fortsätta till varje pris, utan för att ge en orientering kring varför sådana upplevelser är vanliga, vad de kan betyda – och hur de kan förstås.
Ofta finns en förhoppning om att terapi ska leda till tydlig lättnad: mindre ångest, mer energi, bättre relationer. När detta inte sker i den takt man väntat sig kan det väcka frustration eller uppgivenhet.
Det är viktigt att skilja mellan:
– avsaknad av snabb symtomlindring, och
– avsaknad av process eller rörelse
Psykoterapeutisk förändring är sällan linjär. Perioder av stillestånd, osäkerhet eller till och med ökat obehag kan vara en del av arbetet, snarare än ett tecken på misslyckande.
I många fall söker man terapi just för att något inte längre går att hålla på avstånd. När terapin börjar närma sig känslor, konflikter eller relationella mönster som tidigare reglerats bort, kan upplevelsen paradoxalt nog bli att man mår sämre.
Detta kan visa sig som:
– ökad ångest
– trötthet eller nedstämdhet
– irritation eller tvivel
– en känsla av att ”stå still”
Detta betyder inte nödvändigtvis att terapin inte fungerar, utan kan tyda på att undvikande strategier inte längre ger samma skydd.
En vanlig upplevelse är att samma teman återkommer gång på gång i terapin. Det kan kännas som att man ”pratar om samma sak” utan att komma vidare.
Men upprepning i terapi är inte liktydigt med stagnation. Ofta är det först när något kan upplevas, inte bara förstås, som förändring blir möjlig. Att återvända till samma områden kan vara ett sätt att närma sig dem från nya håll, i olika emotionella lägen och relationella sammanhang.
Tvivel på terapin sammanfaller ibland med förändringar i relationen till terapeuten. Kanske uppstår irritation, besvikelse eller en känsla av avstånd. Ibland finns en rädsla för att vara ”fel klient” eller för att ta upp kritik.
Sådana upplevelser är inte ovanliga och kan i sig vara betydelsefulla. De kan spegla hur relationer fungerar även utanför terapin – särskilt när närhet, beroende eller oenighet blir aktuella.
Samtidigt är det viktigt att vara tydlig: terapi hjälper inte alltid, och inte i alla skeden av livet. Ibland är ramarna fel, metoden inte passande eller tidpunkten olämplig.
Att ifrågasätta terapin är därför inte ett misslyckande, utan en del av att ta processen på allvar. Skillnaden ligger i hur tvivlet hanteras: i tyst avståndstagande, eller som något som går att utforska.
Om terapin inte känns hjälpsam är det ofta värdefullt att sätta ord på det i samtalet. Inte för att terapeuten ska försvara terapin, utan för att upplevelsen i sig kan bära viktig information.
Det kan handla om:
– att tempot känns fel
– att fokus inte stämmer
– att man håller tillbaka något
– att relationen inte känns trygg nog
Ibland leder sådana samtal till ökad förståelse om en själv. Ibland till avslut. Båda kan vara konstruktiva.
När psykoterapi inte känns som det hjälper är det lätt att dra slutsatsen att inget händer. Men upplevelsen av stillestånd, tvekan eller motstånd kan också vara tecken på att terapin närmar sig något som tidigare varit svårt att känna, tänka eller dela.
Att stanna upp och undersöka vad som pågår – i sig själv och i terapin – kan vara ett viktigt steg, oavsett om det leder till fortsatt arbete eller till ett avslut.
Är det normalt att psykoterapi känns som att den står still?
Ja. Stillestånd kan vara en del av processen, särskilt när terapin närmar sig svårare känslor eller mönster. Det betyder inte automatiskt att inget händer.
Kan man må sämre en period i terapi – och ändå vara på rätt spår?
Ja. När undvikande inte längre skyddar på samma sätt kan mer ångest, trötthet eller tvivel märkas tydligare. Det kan vara obehagligt men ändå meningsfullt.
Hur vet jag om jag borde ta upp mitt tvivel med terapeuten?
Om tvivlet påverkar din motivation, din öppenhet eller din känsla av trygghet är det ofta klokt att säga det. Själva samtalet om tvivlet kan bära viktig information.
När är det ett tecken på att terapi inte är rätt just nu?
Om ramarna känns fel över tid, om du inte vågar ta upp svårigheter alls, eller om samarbetet saknar förtroende trots försök att prata om det. Ibland kan ett avslut eller byte vara en konstruktiv del av processen.
Vad kan jag göra om jag fastnar i “det borde ge mer effekt”?
Prova att byta fråga från resultat till process: Vad är det som upprepas? Vad håller jag tillbaka? Vad känns mest laddat att säga? Ofta pekar de frågorna mot nästa steg.
I temat Psykoterapi och utveckling: [Psykoterapi och utveckling]
Vidare läsning: [Vad är psykoterapi?] · [Hur går psykoterapi till i praktiken?] · [Psykodynamisk psykoterapi]
Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.