Om känslor som signaler, relationell information – och varför de sällan är problemet i sig.
Känslor kan kännas som något som “bara händer”. Ibland som något som hjälper. Ibland som något som ställer till det. Men i grunden är känslor varken bra eller dåliga. De är signaler – ett sätt för psyket och kroppen att markera att något är betydelsefullt.
Det är lätt att tro att känslor är ett slags inre väder som kommer och går utan mening. För många är det snarare tvärtom: känslor uppstår ofta där livet faktiskt händer – i relationer, i val, i hot, i närhet, i förluster och i längtan.
Skriven av Leg. psykolog Moses Sirviö, privat mottagning på Södermalm i Stockholm (samtal även online).
– Känslor är ofta ett sätt att snabbt markera vad som betyder något.
– De rör sig genom kroppen först, och blir ord senare.
– Svårigheter handlar ofta mindre om att ha känslor – och mer om hur de får (eller inte får) ta plats.
Många tror att känslor är något man tänker fram. Men ofta är ordningen den motsatta: kroppen reagerar först, sedan försöker tanken förstå.
Du kan märka det i små vardagsögonblick:
– du spänner dig innan du ens hinner fatta varför
– du blir irriterad “för fort”
– du blir varm i bröstet av något fint utan att kunna förklara
– du känner en impuls att backa när någon kommer nära
Känslor är alltså inte bara innehåll (“jag är ledsen”), utan också rörelse: tempo, energi, närhet, avstånd, försvar, kontakt.
Det finns många sätt att beskriva känslors funktion, men tre är särskilt viktiga:
Känslor kan vara en sorts intern kompass:
– något behöver skydd
– något behöver sörjas
– något behöver sägas
– något behöver få plats
Det betyder inte att varje känsla ska “följas”. Men den bär ofta information.
Känslor uppstår sällan i vakuum. De formas och väcks ofta i mötet med andra.
Samma händelse kan kännas helt olika beroende på relationen:
– en kommentar från en främling kan rinna av
– samma kommentar från någon viktig kan träffa rakt in
Och ibland är det relationella i sig det svåra: att visa behov, att ta emot omsorg, att säga nej, att bli missförstådd.
Känslor är ett sätt för oss att känna “det här betyder något”. När de inte får göra det kan livet bli platt. När de blir för starka kan livet bli trångt.
Det är ofta här affektreglering kommer in: inte för att stänga av, utan för att skapa ett utrymme där känslor kan finnas utan att ta över.
Många som har det svårt med känslor beskriver inte att de saknar dem, utan att de:
– kommer på fel plats
– blir för starka eller för svaga
– leder till skam
– skapar konflikt
– gör en beroende
– gör en “för mycket”
När känslor har varit förknippade med risk tidigare (i relationer, i miljöer, i livssituationer) kan systemet lära sig att de behöver hanteras snabbt – genom att tona ner, kontrollera, analysera eller gå runt dem. Det är ofta logiskt. Och det är ofta dyrt på sikt.
(De här mönstren går vi djupare in i, i de fördjupande texterna om svårigheter att känna känslor och affektundvikande.)
En viktig distinktion är den här:
– Att känna: du har en känsla, och den går att hålla i medvetandet.
– Att bli styrd: känslan tar över så att valmöjligheter krymper.
Ibland handlar affektreglering just om att återfå den där lilla rymden: “jag känner detta – men jag måste inte agera det direkt”.
Om du vill börja närma dig känslor utan att analysera sönder, prova i efterhand:
Vad hände? (en konkret situation)
Vad märkte jag i kroppen? (spänning, puls, tomhet, värme, trötthet)
Vilken impuls kom? (dra mig undan, förklara, bli tyst, fixa, bli arg)
Poängen är inte att göra rätt. Poängen är att göra känslor lite mer läsbara.
Känslor är ofta signaler om betydelse: behov, gränser, närhet, hot eller förlust. De uppstår i kroppen och i relationer, och de blir ibland svåra när de kopplats till risk. Affektreglering handlar då inte om att pressa fram känslor eller kontrollera dem, utan om att skapa mer rymd så att känslor kan upplevas utan att ta över – eller försvinna.
Är känslor alltid “sanna”?
Känslor är alltid sanna som upplevelser – men de är inte alltid en exakt tolkning av verkligheten. De kan färgas av tidigare erfarenheter, relationer och förväntningar.
Varför känner jag så mycket i kroppen men kan inte sätta ord på det?
För att kroppsliga signaler ofta kommer före språk. För många är nästa steg att långsamt koppla kropp → känsla → mening, utan att forcera.
Kan man ha “för mycket” känslor?
Man kan bli överväldigad. Då är det inte fel på känslorna – men systemet har för lite rymd för dem. Det blir vår nästa orienterande text.
Vad om jag mest känner tomhet?
Det är vanligt, och ofta meningsfullt. Det kan handla om avstängning som skydd. Du kan läsa mer om det här Svårigheter att känna känslor.
I temat Känslor och affektreglering: [Känslor och affektreglering]
Vidare läsning: [När känslor blir överväldigande] · [Affektundvikande] · [Toleransspannet]
Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.