Om att bli “för mycket”, att tappa greppet – och vad som ofta händer precis innan.
Att vara överväldigad handlar sällan om att du är “för känslig”. Det handlar oftare om att en känsla blir så stark att den tränger undan andra möjligheter: att tänka klart, att vara i kontakt, att välja hur du vill svara. Det kan kännas som att kroppen tar över, eller som att du plötsligt blir någon du inte riktigt känner igen.
Den här texten är en orientering i hur överväldigande känslor kan fungera, och hur man kan börja känna igen processen – ofta tidigare än man tror.
Skriven av Leg. psykolog Moses Sirviö, privat mottagning på Södermalm i Stockholm (samtal även online).
– Överväldigande känslor är ofta ett tecken på att systemet har för lite rymd i stunden.
– Det handlar inte bara om “känslans styrka”, utan om tempo, tolkning och ensamhet i känslan.
– Första steget är ofta att hitta försignalerna och förstå vilken sorts överväldigande du brukar hamna i.
Vissa personer känner starkt utan att tappa fotfästet. Andra känner mindre, men blir ändå överväldigade när något väl slår igenom.
Skillnaden handlar ofta om reglering i stunden: om det finns en inre rymd där känslan kan få vara där utan att bli allt.
När rymden är liten blir känslan lätt mer akut:
– den känns farlig
– den måste bort
– den måste lösas
– den måste kontrolleras
– eller den måste få ett snabbt utlopp
Överväldigande handlar alltså ofta om relationen till känslan – inte om att känslor i sig är fel.
Överväldigande ser inte likadant ut för alla. Ofta finns två huvudspår.
Här kan det kännas som att det “slår över”:
– gråt som inte går att stoppa
– panik eller stark ångest i kroppen
– ilska som blir större än du tänkt
– impulsen att säga något drastiskt
– behovet av att fly eller agera direkt
Ofta kommer också kroppens alarmsystem: hög puls, tryck i bröstet, yrsel, skakningar, tunnelseende.
För andra blir överväldigande mer som att systemet stänger av:
– tomhet
– trötthet
– dimma i huvudet
– svårt att prata, svårt att tänka, svårt att vara närvarande
Det kan se lugnt ut utifrån, men upplevas som att du försvinner från dig själv.
Båda varianterna är sätt att hantera för mycket på en gång. Skillnaden är bara riktningen: upp/ut eller ned/bort.
Många tror att överväldigande kommer “från ingenstans”. Men ofta finns försignaler – bara att de är subtila eller att du är van att köra över dem.
Här är några vanliga försignaler:
– Tempo: du börjar göra saker snabbare, prata fortare, tänka mer intensivt.
– Kropp: spänning i käke/bröst/mage, ytligare andning, rastlöshet eller plötslig tyngd.
– Uppmärksamhet: tunnelseende, svårt att ta in ny information, svårt att lyssna.
– Inre tryck: “jag måste få det här ur mig”, “jag måste lösa det”, “jag måste bort”.
– Ensamläge: känslan blir privat och “skamfärgad” – du vill inte att någon ser.
En viktig sak här: överväldigande blir ofta värre när du upplever att du måste hantera känslan ensam.
Det är inte alltid de “största” händelserna som skapar störst reaktion. Ofta blir känslor överväldigande när de kopplas till något som betyder mycket under ytan:
– risken att bli avvisad
– risken att vara “för mycket”
– risken att göra fel och bli bedömd
– risken att tappa kontroll
– risken att behöva någon och inte få svar
Då är det inte bara en känsla du känner. Det är en känsla plus ett helt paket av betydelser, minnen och förväntningar som går i gång samtidigt.
När känslan blir för stor försöker vi ofta reglera snabbt. Det kan se ut på olika sätt:
– undvika: byta ämne, stänga ner, bli rationell, jobba, scrolla
– kontrollera: analysera, planera, försäkra sig, dubbelkolla
– utlösa: säga allt på en gång, göra något drastiskt, “få det överstökat”
– krympa: be om ursäkt, bli duktig, göra sig liten
– försvinna: stänga av, bli trött, checka ut
Ingen strategi betyder att du är svag. De är ofta försök att få tillbaka rymd. Men de kan också skapa nya problem om de blir det enda sättet.
När du blir överväldigad finns ofta mer än en känsla samtidigt.
Exempel:
– Sorg + skam (“jag borde inte vara så här”)
– Rädsla + ilska (“jag måste försvara mig”)
– Besvikelse + skuld (“jag har ingen rätt”)
Ibland är det just den sekundära känslan (skam, skuld, självkritik) som gör huvudkänslan så svår att bära. Bara att se skillnaden kan göra det lite mindre kompakt.
Om du vill förstå ditt överväldigande kan du i efterhand göra en enkel ruta, utan att försöka lösa:
– Vad triggade? (ett ögonblick, en mening, en situation)
– Vad var den starkaste känslan? (om du måste gissa)
– Vad blev min akuta impuls? (fly, fixa, explodera, försvinna)
– Vad var jag rädd skulle hända om jag stannade kvar i känslan?
Den sista frågan brukar ofta peka på varför just den känslan blir så svår.
När känslor blir överväldigande är det lätt att tro att problemet är att du känner för mycket. Ofta är problemet i stället att du får för lite rymd i stunden – och att systemet försöker skapa rymd genom storm eller kollaps.
Att börja känna igen försignalerna är ofta ett första steg. Inte för att du ska kontrollera allt, utan för att du ska hinna få en liten möjlighet tillbaka: att känna – utan att försvinna eller explodera.
Är överväldigande samma sak som panik?
Inte alltid. Panik kan vara en variant av storm-läget, men överväldigande kan också se ut som kollaps: avstängning, tomhet, dimma.
Varför händer det ibland “utan anledning”?
Ofta finns en trigger, men den kan vara subtil – eller så har trycket byggts upp länge innan det slår igenom.
Kan man träna upp mer rymd?
Ja, ofta. Det sker vanligtvis stegvis: genom igenkänning, små pauser, och att förstå vilka känslor som blir svårast att bära.
När ska jag söka hjälp?
Om överväldigande leder till att du ofta tappar funktion, relationer eller trygghet – eller om du blir rädd för dina egna reaktioner.
I temat Känslor och affektreglering: [Känslor och affektreglering]
Vidare läsning: [Vad är känslor?] · [Affektundvikande] · [Toleransspannet]
Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.